My god... Sedan jag skrev sist så har massor hänt.. Jag har pysslat och sysslat och gör det fortfarande. Med Calles sår alltså.

Två veterinärer har varit ute. Det har tagits kvarkatest, som visade negativ. Dock fick vi vänta betydligt längre på det än nödvändigt, då det tydligen var strul i postgången just då...

Sedan fick jag rådet att röntga käken, eftersom det rann var hela tiden.. Veterinären med röntgenutrustning i bilen kunde komma först efter en vecka, så jag fick fortsätta att spola, till Calles förtret..

I torsdags var det dags för röntgen, efter att bara ha kollat på skadan så var veterinären säker på att det var en fraktur med en flisa ben som inte hade förmågan att ta sig ut. Men så var det alltså inte.

Det var en rotspetsabcess. En rejäl. Och nu väntar vi återigen på att få komma till Mälaren hästklinik för att få hjälp. Dessvärre är det osäkert om f-bolaget hjälper oss med detta, men det måste ju lösas oavsett.

Hur som helst, i skrivande stund verkar Calle må prima. Med undantag att det varar förstås. Han får röra sig i den mån han vill, och jag är lyhörd på hur han agerar när han har betsel på.

Själv har jag fått sömnsvårigheter, värre än tidigare, och hjärtrusningarna som jag dragits med under en tid tillbaka har inte lugnat sig, utan tvärtom. Till dem har jag av och till en saftig huvudvärk, som antagligen är en bieffekt av den snudd på obefintliga sömnen.. Bläääh..

Kontentan av det sista är att jag enligt min läkare nu måste andra något i min livssituation. Skolan kan jag inte avbryta. Inte med knappt 3 kurser kvar. Och livet hemma är svårt att hoppa över. Så då återstår hästen. Började i panik att leta efter ett stall där jag kan få mer hjälp med Calle, där Julia kan få ridlektioner tillsammans med Calle och där jag kan koppla bort stallpassen när jag har mycket. Fredrika i stallet tipsade mig om ett stall, och jag hade en sådan tur att de var på väg att få en plats ledig. Och bara genom detta besked, så föll en tyngd av mitt bröst. Jag måste helt enkelt se till mig själv nu, vara rädd om mig. Förhoppningsvis blir jag ju bättre under sommaren. Men jag vill inte riskera att hamna där igen.

I natt har jag sovit som en stock. För första gången på en månad. Om det var tabletternas (atarax) hjälp eller om det är för att jag börjat att slappna av lite ändå, låter jag vara osagt. Skönt var det iaf.

Nu måste jag dock masa mig upp, äta lite frukost och sedan.. Calle-dags!

 

Stina

13 maj 2015 17:08

Ja, se till att vara rädd om dig ! Kram !

http://billiejean.bloggplatsen.se

Jossan

13 maj 2015 21:00

Det ska jag. Bara hästen blir frisk så kommer jag att koppla av igen. På måndag blir det iaf klinikbesök

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är glest med inlägg här. Men då och då så blickar jag tillbaka och minns. Det värmer i hjärtat och ger svid i ögat? Älskade Calle. Som jag saknat dig det här året. Men jag har turen att ha vänner som lånat ut sina fyrbenta juveler till mig, och s...

Det är aldrig lätt att ta farväl, men att göra det för sista gången för att ens vän ska somna in innan en sjukdom blir alltför påtaglig och riskera ett stort lidande, det är så svårt att det känns som om hjärtat bokstavligen ska gå i miljoner bitar. ...

Lycka är att få rida ut en ljummen kväll när solens sista strålar lyser upp björkskogen. Att på den där lilla stigen få till både samlad trav, galoppombyten och samlad galopp. Bara hästfolk kan förstå... ...

Och jag kan väl inte titulera mig årets Bloggare... Men i andra änden av skalan kanske? Vi lever iaf. Och frodas. Calle börjar bli så fin, särskilt i dressyren har han utvecklats. Tanken är att vi ska starta någon LA bara tävlingarna kommer igång...

Jahapp. Swish, så for oktober förbi. Leran har kommit. Regnet med... och så hovböld som ett brev på posten. Eller ja, nu är jag kanske orättvis, för det är första gången som vi besväras av det. Men trist ändå. Och synd om Calle. Det har inneburit box...