Det var så här det började....

Min första hästupplevelse var att min farfar tog med mig till Hällastallet när jag var jätteliten. Det var ett travstall som låg ungefär där hällaköpcentrum ligger idag, om jag minns rätt.

Detta lade grunden till att jag började tjata om egen häst, och när jag precis fyllt elva så tröttnade de, och då fick jag honom!!!!!! Brave boy, min underbara supersnälla connemaraskimmel.....    Han var så söt, och underbart snäll, men inte alls så lättriden. Hinder hoppade han helst inte, och ute i det gröna försökte han gång på gång att spränga ljudvallen.. Men jag avgudade min ponny.... Tyvärr så är jag inte en av dessa tjejer som kan ha sin ponny tills man fyller 18 eller ännu längre, för när jag var 14 år så var jag 178cm lång, och kunde slå knut på benen under Bravis mage.. Då fick jag lov att inse att han kunde glädja någon annan mer än mig, och det var då som jag kom i kontakt med min farfars kusin, Monica, som hade ett halvblodssto som hon skulle sälja.

Stoet hette Damita, hon var ett brunt sto efter Peter Erikssons gamla hoppare Imperator, och hon kunde hoppa hus!!!

Hon hade ett rysligt humör, det small i gallret när man gick förbi boxen, men på sommaren, när jag tog ut henne till vårt sommarställe, då blev hon världens snällaste. Hon gillade nog aldrig springet i det stora stall som vi stod inackorderade i.. Dessvärre blev Damita halt gång på gång under den korta tid hon bodde hos mig. På två år hade vi nog åtta hältor, och till slut konstaterade de på djursjukhuset i Strömsholm att hon hade växande pålagringar i sina framknän.

Så mitt fina sto somnade in den våren.

Efter Damita så kom Lillen,

eller Little Bee   som han egentligen hette. En reslig karl på 174 cm, med dasslock till hovar, och en vikt på 860 kilo.. Kallblod? Neeej, han var ett halvblod efter Little boy- Abbé. Stor och snäll, hade lite nerver, rev en del men hoppade allt utan att stanna. På honom kunde man hoppa höööööööööööögt...... I bland höll jag mig i manen och blundade när vi red emot, men han hade ett hjärta av guld, och räddade alltid situationen. Han hade problem att hålla vikten, och var alltid mager. Aldrig har jag väl träffat en häst som ätit så mkt..   

När jag  haft Lillen i fem år, så blev han hoppig i höger galopp, och började att vägra på hinder?! Efter att ha varit iväg till strömsholm och träffat Anders Norén, och efter att vi röntgat, kunde vi konstatera att det fanns fel både lite här och var, både förslitningsskador och fel på ämnesomsättningsorganen. Så Lillen fick gå till de evigt gröna ängarna.

Efter Lillen följde Sibelius... 

Sebbe köpte jag 2002 av en tjej i Tillberga, Västerås.

Han var ett svenskt halvblod, men en finsk moderlivsimport fallen efter Mozart II- Matador- Leszek, avlad för dressyr men något gick nog snett med psyket för det..

När jag köpte honom var han sex år i kroppen, men bara 3-4 i knoppen.

Han hade bara gått i hage med några få uteritter de senaste två åren, hade inte gjort vidare bra ifrån sig vid kvaliten, och ställdes därför av.

Sebbe var galen...

Han var livrädd för trafik, han klarade inte av trånga utrymmen som transporter och spolspiltor. Han fixade definitivt inte att möta en annan häst i ridhuset och ha en vägg på andra sidan..

Det gick helt enkelt inte att få honom att passera då, han vände på en femöring, och galopperade åt andra hållet, och så låg man där i en hög och sprattlade, alltmedans hans bruna hästrumpa försvann över ridbanan.

Men jag älskade min häst.

Han var guld, hoppade i alla lägen, var alltid glad och positiv, och visste man bara vad han var rädd för och undvek det så var han som vilken häst som helst.

Sista året med Sebbe tog vi tag i dressyren.

Vid ett flertal tillfällen åkte vi och tränade för Marianne Essén på strömsholm, och tack vare henne så började vi få lite koll på tillvaron. Under en träningsvecka i början av augusti 2006 så släppte det till riktigt.

Sebbe har nog aldrig gjort så fina skänkelvikningar, inridningar, förvänd galopp. Han gjorde bakdelsvändningar och ryggade, allt bara flöt på så där härligt, och jag var så himla glad; äntligen!!

Nu skulle vi nog fixa LA, trodde Marianne, och jag växte..

Sn gick det bara en knapp månad, och så tappade han all gnista, och han började att kissa, inte bara en gång när man red, utan före, två gånger under ritten och även efter man suttit av?? Jag lät honom vila i sex veckor, och sen började skyttetrafiken till strömsholms djursjukhus.

Där kliade man sig i huvudet, och sen började plågan för sebbe..

För först blev han sprutad i ryggen, då man på röntgenbilderna kunde se fem överlappande kotor, sk kissing spines,  men trots bedövning i det området så blev det ingen förbättring av bjudningen. Och sen, en knapp vecka senare kom man på att det kanske var i frambenen som felet satt ( fast ingen böjprovsreaktion??) så då sprutade de honom där. Och så behandlade man lite i ryggen med shockwave, för säkerhets skull..

( Men om man söker lite på nätet så hittar man ganska snabbt att cortison behandling och shockwavebehandling inte ¨går hand i hand", då den ena skapar inflammation och den andra häver den.. Det ska vara två månaders mellanrum mellan dessa behandlingar..)

Och efter två behandlingar fram, och ytterligare ett återbesök, där han fortfarande inte var villig att röra sig framåt med bjudning, så kom man på att man kanske skulle spruta i bakbenen.. ( Men fortfarande ingen böjprovsreaktion..) Då sa jag nej.

Inga fler sprutor, ingen mer sjukhage. Min Sebbe var inget försöksdjur, han hade tappat all livsgnista, och det veterinären kunde lova mig var att med rätt behandling så kunde han hålla i upp till ett år till.. Med ett halvårs konvalecens.. Jättekul.

Så i julveckan så for vi, jag och Vera, som hjälper mig, med vår älskade vän till Norberg för att  han skulle få somna in. Det var jättesvårt, och inget som jag önskar ens min värsta fiende.

Sebbe var så snäll, jag ledde honom fram och stod brevid honom hela tiden, men jag var inte beredd på hur snabbt allt går när det väl sker.

Trösten var ändå att vara så nära att man kan se att själen är borta, ögonen på min vän blev tomma och stilla direkt.

Jag drömmer fortfarande om Sebbe, men bara om hur fint vi hade det under de underbara år som jag fick lära känna honom.

Jag hoppas att han vet hur mycket jag älskade honom, och hur svårt beslutet var att ta.

Världen är full av änglar, och nu har himlen fått en brun och yster ängel, full med upptåg, som verkligen förtjänar det finaste gräset de har där.

Jag glömmer honom aldrig.

Ett kort tag efter Sebbe gjorde den lilla kolsvarta nordisen Tello ett kort stopp i mitt liv men sen blev jag då hästlös ett längre tag för första gången sedan jag var elva..

Och så hittade jag då mina drömmars häst: Tom Dooley.  

En dag i slutet av februari 2008 så åkte jag och V ner till Tidaholm och hämtade hem honom, en svart valack på fyra år, med en liten vit stjärn i pannan. Tom var efter Dardel - Freimoor.  Följande månader så kämpade vi med inridning, och eftersom han var snäll och villig att lära så gick det som en dans, tills en dag i början av Juli, när jag hittade honom halt med fula sår över knäet på höger bak. Han återhämtade sig aldrig, och det visade sig sedan vara en fraktur i hasen, som förmodligen uppkom den dagen i hagen. Och den 1:a december somnade världens raraste häst in, evigt saknad, aldrig glömd.

Min ponny nu nått slutet på sin färd.
Hans hovtramp hörs nu i en annan värld.
Han i klöverängar går på vall.
Jag är ensam i mitt tomma stall.

Han var en vän, just en sån vän
man ej tror finnes på vår jord.
Jag ofta sade dessa ord.
Du är en bra kamrat, en god kamrat
Hans ögon gav mig svar
Den bilden i mitt minne lever kvar

En ensam sliten grimma
den hänger i ett stall
den påminner om ett förtroende
och vänskap för varann
den påminner om en flicka
som älskade sin häst
hon var den enda
som kände honom bäst
nu när deras dagar för alltid är över
stallet står tomt, men grimman finns kvar
för att påminna om deras lyckliga dar.