Lördag. Solen skiner. Det är dags att sela på! Nere i paddan ligger skakelsläpan, i stallet står Q redo, Vera och Jossan har laddat för en körsession. Jossan är tämligen lugn. Det här har ju gått som smort hittills. Vad skulle kunna hända???

DTT (Den Tuffa Trion) går ner mot paddan. Q ställer sig genast i skakelsläpan. Hela han lyser av ett enda stort tryggt LUGN! Vera och Jossan låter sig luras och selar på. Jossan börjar därefter leda och Vera är tömförare/tömkörare/vad man nu säger när en släpa är inblandad. Går en långsida. Går en kortsida. Svänger ur kortsidan, när Q plötsligt drabbas av ett anfall av: JAG-HAR-ÅNGRAT-MIG-OCH-VILL-UT-I-HAGEN-IGEN. Han tar således ett steg åt sidan istället för rakt på. Jossan försöker styra upp framdelen med hjälp av grimskaft och kapson. Vera smackar uppmuntrande framåt. Q ser opstinat ut och tar två snabba steg i sidled, fäller sig själv och.......... f-a-l-l-e-r.. Kaboff...

Jossan och Vera tänker i en tiondels sekund. Q ruskar lite på ett ben men ligger ganska stilla utan några paniksymptom. Jossan kliver fram och trycker honom på halsen, varpå han faller platt åt sidan. Och ligger där. Mycket lugnt. Vera frågar Jossan om de ska sela av. Svaret blir snabbt: -Ja.

Varpå de lossar alla remmar. Skakelsläpan har sett sina sista dagar. Ena skakeln är av. (Men Annika har som tur var fler på logen! HA!) Ungefär när Jossan och Vera börjar lossa remmar på den MYCKET stilla hästen, så ser Malin och Annika att det ligger en häst i paddan. Den ligger mycket stilla. Som död. Malin går snabbt ner. Annika hoppar ur traktorn. (Tror att hon stängde av den? Det förtäljer dock inte historien. )

Nere i paddan är nu Q fri från alla remmar. Jossan tar tag i grimskaften, backar och smackar en gång. Q reser sig och ruskar sig. Undrar vart godiset är?

Q får inget godis. Q får en ny släpa efter sig. Q drar den nya släpan i volter och åttor, på rakt spår och på böjt. Inget mer inträffar.

JO, förresten.. Q fick godis. Tillslut. Alla tvåbeningar fick ett gott skratt när deras hjärtan var tillbaka på plats igen. Q ler i mjugg åt de tossiga tvåbeningarna. Sedan går han ut och lägger sig i hagen. Han är trött efter alla dagens upptåg.

 

Stina

6 oktober 2012 21:24

Jisses vad jag hade dött där *s*
Han hade säkert jättekul åt er =)

http://billiejean.bloggplatsen.se

Jossan

6 oktober 2012 21:29

Han liksom bara suckade till och såg ut som : Hmmm.. Det här gick ju inte heeeelt enligt plan... Please, help me.... ;)

 

Vera

7 oktober 2012 00:53

Jösses alltså, det hann gå ngn tanke genom huvudet där... Men alltså, fy tusan vilken cool kille och vilken förtroende du byggt upp med honom. Grymt! Kommer trots allt gärna snart igen :) Kram

Jossan

7 oktober 2012 07:53

Ja, han är cool, "bebisen" ;-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är glest med inlägg här. Men då och då så blickar jag tillbaka och minns. Det värmer i hjärtat och ger svid i ögat? Älskade Calle. Som jag saknat dig det här året. Men jag har turen att ha vänner som lånat ut sina fyrbenta juveler till mig, och s...

Det är aldrig lätt att ta farväl, men att göra det för sista gången för att ens vän ska somna in innan en sjukdom blir alltför påtaglig och riskera ett stort lidande, det är så svårt att det känns som om hjärtat bokstavligen ska gå i miljoner bitar. ...

Lycka är att få rida ut en ljummen kväll när solens sista strålar lyser upp björkskogen. Att på den där lilla stigen få till både samlad trav, galoppombyten och samlad galopp. Bara hästfolk kan förstå... ...

Och jag kan väl inte titulera mig årets Bloggare... Men i andra änden av skalan kanske? Vi lever iaf. Och frodas. Calle börjar bli så fin, särskilt i dressyren har han utvecklats. Tanken är att vi ska starta någon LA bara tävlingarna kommer igång...

Jahapp. Swish, så for oktober förbi. Leran har kommit. Regnet med... och så hovböld som ett brev på posten. Eller ja, nu är jag kanske orättvis, för det är första gången som vi besväras av det. Men trist ändå. Och synd om Calle. Det har inneburit box...