Han gjorde så illa sig idag... Vi har en skridskobana vid skolan, och idag fick alla barn som hade skridskor följa med en av mina kollegor och åka. Markus var ett av dessa barn. Själv gick jag med en annan grupp upp till skogen. När vi kommer tillbaka till lunch, så möter min kollega upp mig och berättar att Markus har ramlat och frågar efter mig. Han vill inte ta av overall och vante från ena armen, och gråter mycket. Tillslut lyckas jag dock lirka av vanten, och även overallsärmen, så att jag kan titta. Ser lite svällt ut vid handleden, så jag beslutat mig direkt för att det får bli en tripp till sjukhuset..

Efter mycket väntan och plågsam röntgen så konstateras det att han inte har ngn fraktur, men han är lika ledsen för det, för ont gör det ju.. Men vi åker hem med ett stödförband och order om alvedon.. Kul.. Markus formligen äääälskaaar alvedon.. Eller inte.

Tar fram alla sorter och försöker förmå honom att välja.. Piller, flytande eller supp? Hysterisk pojke vill inte ha ngt.. Efter 7 sammanbrott och flera ilskesorgattacker hos både mamma och Markus, så väljer han till slut en supp, och somnar gott inom en halvtimme. Och han sover än. Påfylld med supp.

Klurar på att lägga mig bredvid honom i hans säng i natt, för han springer alltid in till oss annars, och jag tror att han kommer att bli hemskt ledsen om han känner av sin handled när han reser sig..

Mitt lilla hjärta.. (Det säger han själv att han är... -Mamma, jag e ditt lilla hjerta.. )

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är glest med inlägg här. Men då och då så blickar jag tillbaka och minns. Det värmer i hjärtat och ger svid i ögat? Älskade Calle. Som jag saknat dig det här året. Men jag har turen att ha vänner som lånat ut sina fyrbenta juveler till mig, och s...

Det är aldrig lätt att ta farväl, men att göra det för sista gången för att ens vän ska somna in innan en sjukdom blir alltför påtaglig och riskera ett stort lidande, det är så svårt att det känns som om hjärtat bokstavligen ska gå i miljoner bitar. ...

Lycka är att få rida ut en ljummen kväll när solens sista strålar lyser upp björkskogen. Att på den där lilla stigen få till både samlad trav, galoppombyten och samlad galopp. Bara hästfolk kan förstå... ...

Och jag kan väl inte titulera mig årets Bloggare... Men i andra änden av skalan kanske? Vi lever iaf. Och frodas. Calle börjar bli så fin, särskilt i dressyren har han utvecklats. Tanken är att vi ska starta någon LA bara tävlingarna kommer igång...

Jahapp. Swish, så for oktober förbi. Leran har kommit. Regnet med... och så hovböld som ett brev på posten. Eller ja, nu är jag kanske orättvis, för det är första gången som vi besväras av det. Men trist ändå. Och synd om Calle. Det har inneburit box...