Markus stannade hemma idag, och när jag hade fixat med skolarbetet så stack vi till stallet, min hjälpreda och jag. Stackars hästar, det är verkligen skridskobana i kanske inte halva hagen, men åtminstone en tredjedel. Fast de löser det genom att bara vara vid skridskobanan när de måste, och då går de såååå försiktigt. När de är leksugna går de bort mot skogen, där är underlaget helt ok. Kloka killar. 

Så när jag kom var de i skogen och lekte. Jag passade på att fylla i mer hösilage, och så gick jag upp i ligghallen och kikade. Det var faktiskt helt ok därinne, men jag lyfte ut de högar som var och hade ut lite ny torr halm. Så nu är sängen nybäddad.   

När jag var klar så visslade vi på dem, och då kom de nersmygande från skogen med Bellton i täten. Det gick inte snabbt idag, de är verkligen kloka. Mulen noggrant fäst vid marken, och så kollade de att varje hov sattes ned säkert innan de klev vidare. De gick så långt som möjligt på kanten av hagen, men när de kom till slutet upptäckte Calle att det var väääldigt halt där stigen slutade, varpå han vände, motade tillbaka Lindos och letade fram ett bättre, mindre isigt ställe att gå vidare på. Imponerande för en så ung individ. Självbevarelsedrift. 

Han misstyckte inte över att få komma in och äta och bli borstad. Så mycket mer kan vi inte göra nu innan det fryser och snöar lite igen. (Eller om det blir barmark..) Tur att han har kompisarna i hagen iaf. 

Lunchade med Maken och Markus på Pizzahut. Min första mitt-i-veckan-synd på lääänge. Men jag var sugen, åt mest grönsaker och det känns helt ok. Någon guldkant i tillvaron måste ju iaf få finnas. Nu ska jag fixa lite guldkantsmellis åt barnen. Jag däremot får sköta mig och avstå de läckra kanelbullarna som de faktiskt ska få till mellis. Någon måtta får det vara på synderiet.