Mayaindianerna förutspår att världen kommer att gå under i december 2012. De hade fel. Världen gick för mig under idag.

Ett litet telefonsamtal kan gör så mycket.. Sedan kl 13:10 idag har jag inte kunnat tänka klart. Mina ögon svider av alla tårar. Och frågan som jag ställer mig är VARFÖR? Varför har jag en sådan otur? Varför måste världens finaste kille vara så illa sjuk?? 

Finaste Q. Det känns som om jag har svikit dig.. Du måste ju undra vart du har hamnat, varför du knappt kan stå och vart din matte har tagit vägen? Men jag får inte komma.. I morgon får jag ett specialistutlåtande för en secondopinion från England. Efter det ska jag ta ett beslut. Fy fan. Inte igen.. 

Ensam är verkligen inte stark. Ensam är rädd, ledsen och förtvivlad. Ensam är förbannat hemskt, när alternativet är att andas in den fyrbena vännens doft med näsan i hans man. 

Jag trodde verkligen att min bägare var full. Att oturen hade drabbat mig för sista gången och att jag skulle få bli gammal med Q. Det kan inte vara meningen att samma människa ska tvingas skicka sina fyrbenta vänner till Trapalanda när de knappt har uppnått vuxen ålder SÅ OFTA som jag har fått gjort. 

Älskade älskade älskade älskade lilla häst. Mitt hjärta svider när jag tänker på hur du har det, och jag vill bara att detta ska vara världens hemskaste mardröm, och att någon snart väcker mig.. Snälla?????? 

 

Vera

15 november 2012 21:20

Om jag bara kunde väcka dig ur mardrömmen skulle jag komma farandes på en gång!! Utan tvekan, hoppas du vet det! Rättvisa är ett ord jag kan stryka ur min ordbok för mig veterligen finns det ingen rättvisa. Jossan, du är den bästa matte dina vänner kunnat ha! Önskar jag kunde göra något, vadsomhelst... Kram

 

Emelie

15 november 2012 21:26

Jossan, du är inte ensam! Jag står vid din sida, varenda steg av den här klumpiga och steniga vägen <3 Kom ihåg det, vad som än händer!

http://stolenseconds.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är glest med inlägg här. Men då och då så blickar jag tillbaka och minns. Det värmer i hjärtat och ger svid i ögat? Älskade Calle. Som jag saknat dig det här året. Men jag har turen att ha vänner som lånat ut sina fyrbenta juveler till mig, och s...

Det är aldrig lätt att ta farväl, men att göra det för sista gången för att ens vän ska somna in innan en sjukdom blir alltför påtaglig och riskera ett stort lidande, det är så svårt att det känns som om hjärtat bokstavligen ska gå i miljoner bitar. ...

Lycka är att få rida ut en ljummen kväll när solens sista strålar lyser upp björkskogen. Att på den där lilla stigen få till både samlad trav, galoppombyten och samlad galopp. Bara hästfolk kan förstå... ...

Och jag kan väl inte titulera mig årets Bloggare... Men i andra änden av skalan kanske? Vi lever iaf. Och frodas. Calle börjar bli så fin, särskilt i dressyren har han utvecklats. Tanken är att vi ska starta någon LA bara tävlingarna kommer igång...

Jahapp. Swish, så for oktober förbi. Leran har kommit. Regnet med... och så hovböld som ett brev på posten. Eller ja, nu är jag kanske orättvis, för det är första gången som vi besväras av det. Men trist ändå. Och synd om Calle. Det har inneburit box...