Stod och mös i ligghallen när jag kom. Såg till att alla hade att tugga på av grovfodret. (Det passar ju inte min donna att gå till balen när de andra står där. Hon vill ha sitt serverat på sidan i möjligaste mån.. Men jag tror att hon äter på natten när ingen ser.. För hon är då rakt inte tunn..)

När de fått tugga en stund tog jag med Heddan och gick bort mot andra änden av hagen, genom skogen. Där har jag funnit ett ställe så att Heddan kan stå och äta sitt lucern och sina mineraler, medans jag kratsar hovar och borstar på Q, innan han får komma lös och gå och försöka mota bort sin mamma från maten..

Idag var han så glupsk, att jag ska testa att börja med två hinkar igen.. Han måste ju inse att han inte kan boa i hennes hink, åtminstone inte när hinken redan är full av hennes huvud..

Medans Heddan äter så passar jag på att visitera, borsta och småprata lite med henne.Tänk vad skönt att kunna lätta sitt hjärta så där på kvällskvisten, om allt möjligt som trycker en. Få förunnat..

Lilleman står kvar med mig ett tag när Heddan går tillbaka. Han gillar att bli kliad, rejält! Men när jag slutligen packar ihop så tittar han efter Heddan, och när hon gnäggar efter honom så svarar han och springer iväg på lätta steg efter henne.

Mina fina!!                     

 

Alexandra

30 augusti 2011 12:29

ååh vad mysigt! :')

http://alexaka.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är glest med inlägg här. Men då och då så blickar jag tillbaka och minns. Det värmer i hjärtat och ger svid i ögat? Älskade Calle. Som jag saknat dig det här året. Men jag har turen att ha vänner som lånat ut sina fyrbenta juveler till mig, och s...

Det är aldrig lätt att ta farväl, men att göra det för sista gången för att ens vän ska somna in innan en sjukdom blir alltför påtaglig och riskera ett stort lidande, det är så svårt att det känns som om hjärtat bokstavligen ska gå i miljoner bitar. ...

Lycka är att få rida ut en ljummen kväll när solens sista strålar lyser upp björkskogen. Att på den där lilla stigen få till både samlad trav, galoppombyten och samlad galopp. Bara hästfolk kan förstå... ...

Och jag kan väl inte titulera mig årets Bloggare... Men i andra änden av skalan kanske? Vi lever iaf. Och frodas. Calle börjar bli så fin, särskilt i dressyren har han utvecklats. Tanken är att vi ska starta någon LA bara tävlingarna kommer igång...

Jahapp. Swish, så for oktober förbi. Leran har kommit. Regnet med... och så hovböld som ett brev på posten. Eller ja, nu är jag kanske orättvis, för det är första gången som vi besväras av det. Men trist ändå. Och synd om Calle. Det har inneburit box...