Dag 2 är ju dagen när jag ska berätta om min första häst. Jag hade ju alltså inte ridit speciellt länge på ridskola när jag övertalade mina farföräldrar om att jag minsann var kapabel att ta hand om en egen häst.. Nåja.. Snacka går ju, men den 20 augusti 1990 så kom det en skimmelfärgad connemaraponny med hästlastbil från Royne Zetterman. Min farfar gjorde grävarbeten åt Michael Pettersson (Svenska Fälttävlansryttare som vann SM 1993 med AGRIAS King Edward)
 och farfar har aldrig varit bangen att fråga ngn om hjälp, så han bad helt enkelt Michael att leta rätt på en bra ponny till mig..   Michael ska ha en ros i hatten, för han kom till och med och provred min ponny efter att Royne skickat upp den.. Då förstod jag inte vem jag hade att göra med, och tur var väl det...

Med Brave Boy (f:1983) lärde jag mig massor: Jag lärde mig att det är smart att ta det lugnt tills man vet om man kan få stopp på sin häst.. 2 veckor efter att jag fick hem honom red jag ut själv, och Brave Boy återupplevde Irlands gröna vidder och bjöd mig på en rasande galopptur som jag aldrig kommer att glömma.. Det gick så fort, och okontrollerat, att jag till slut hoppade av i farten.. Och Brave Boy, han stack till kompisarna vid sommarbetet han.. En tjej i stallet tog då på sig att rida ner honom till vallen igen, och få honom att gå över den lugnt och sansat.. Jo, det gick, till slut i alla fall. Han stack en kilometer med henne med, fast hon var 18 år, 180 lång och hade ridit i 14 år.. Men, det var inte bara negativt, för jag lärde mig faktiskt att vara försiktig, och jag minns bara att han stack vid ett enda tillfälle till med mig på alla år. (4 år bodde han med mig)

Brave Boy red jag både dressyr och hoppade med. Han hoppade bra, men inte gärna över något nytt. Jag vet inte idag hur många gånger han skickade mig in i hindret för att kolla först, men till slut så lärde jag mig att ha is i magen, stadiga skänklar och att inte hoppa innan hästen gjorde det.. 1.35 hoppade vi som max över hemma. Tävlade gjorde vi på 1 meter och en start på 1.10, som var mindre lyckad.. Jag lärde mig att inte bli ledsen över om vi inte fick ngn rosett, utan jag blev snarare chockad i slutet av vår tid tillsammans när vi faktiskt VANN några tävlingar. (Kan det ha berott på att jag red bättre kanske??)
  

Jag minns somrarna med Brayan som något fantastiskt. Uteritter, småtävlingar, bad med häst, hästäventyr i allmänhet.          Ja, men så kom då dagen när jag plötsligt var för lång för min ponny. Här är en bild från vår sista tävling (Blev den näst sista sedan, för vi vann och gick vidare till DM i stilhoppning.) Här hade jag insett att det inte längre var ngn bra ide att rida vidare på min ponny, för jag rev ibland hindren med mina fötter, trots att jag hade hoppläder.. Brave Boy lämnades ut på foder, och såldes några månader senare till samma fodervärd.

Efter många år hamnade han i Sigtuna, och där försvinner spåren efter min fine ponny. Aldrig glömmer jag dig, älskade ponnyskrutt!!! Jag hoppas att du gladde fler så som du gladde mig, och att du hade ett bra liv, ända till slutet!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är glest med inlägg här. Men då och då så blickar jag tillbaka och minns. Det värmer i hjärtat och ger svid i ögat? Älskade Calle. Som jag saknat dig det här året. Men jag har turen att ha vänner som lånat ut sina fyrbenta juveler till mig, och s...

Det är aldrig lätt att ta farväl, men att göra det för sista gången för att ens vän ska somna in innan en sjukdom blir alltför påtaglig och riskera ett stort lidande, det är så svårt att det känns som om hjärtat bokstavligen ska gå i miljoner bitar. ...

Lycka är att få rida ut en ljummen kväll när solens sista strålar lyser upp björkskogen. Att på den där lilla stigen få till både samlad trav, galoppombyten och samlad galopp. Bara hästfolk kan förstå... ...

Och jag kan väl inte titulera mig årets Bloggare... Men i andra änden av skalan kanske? Vi lever iaf. Och frodas. Calle börjar bli så fin, särskilt i dressyren har han utvecklats. Tanken är att vi ska starta någon LA bara tävlingarna kommer igång...

Jahapp. Swish, så for oktober förbi. Leran har kommit. Regnet med... och så hovböld som ett brev på posten. Eller ja, nu är jag kanske orättvis, för det är första gången som vi besväras av det. Men trist ändå. Och synd om Calle. Det har inneburit box...