Phuu, vilken dag! Startade den med att mäta mina späda muskler kontra Laddens hästkrafter.. Vi kan nog säga att det hela slutade fifty-fifty. Men att båda var nöjda, ganska nöjda iaf..

Det var klippning som stod på tapeten. Vi var mycket väl medvetna om att han inte uppskattar att bli klippt, men vi hade bestämt oss att i alla fall testa och se om han blivit vis med åren. (Ja, det hade han ju nästan med?!) Första sidan var inga proplem. Han stod med löst grimskaft och tuggade lite hösilage medans jag klippte, dock fick jag inte klippa uppe vid öronen, så vi lade ner det tills vidare, för att inte bråka med honom i onödan. Dumt att stressa honom. Gjorde iaf ett litet break och sopade undan päls, lät klippmaskinen svalna, och skulle ta nästa sida. Gjorde precis samma lika på den sidan som på den första, förde först maskinen över honom avstängd, stod sedan med den påslagen brevid honom, strök den påslagen mot honom utan att klippa, helt ok. Började klippa.. Och wham! Cirkushäst! Kunde stå på två ben, ett ben, skrapa kraftigt i marken, hoppa framåt, hoppa bakåt.. Hmmm...? Vad var skillnaden? Vi höll på i två timmar, men massage och klappar, med maskinen på brevid, nära, stående på motsatt sida med maskinen strykandes mot honom på den svåra sidan, över ryggen så att säga. Helt ok. Gick runt och WHAM! Igen...

Ja, ingen vet hur han tänkte, men vi tänkte som så, att vi får jobba vidare, men för att skona hela stallet från att de den 50% klippta ponnyn, så kommer veterinären ut och ger lugnande i morgon. Varken han eller vi ska behöva skadas av att man måste stressa fram ngt, som helt klart behöver lång tid för att gå bra. Han var lugn när vi avslutade med att stryka maskinen mot honom igen, och då nöjde vi oss för dagen.

Fast min dag fortsatte ju ute hos Heddan, jag skulle ju rida med Malin. Och tro det eller ej, det blev ju av!!   

Red runt Tillberga idag, och hela turen var jättemysig, det tyckte både vi och hästarna. Tills vi nästan var hemme, och vi såg att vi skulle få möte av en bil. Snabbt gick jag in med Heddan bakom Bellton, men ju närmre bilen kom, desto mer observerade vi hur FORT han faktiskt körde. Långt över vad som är lämpligt på en smal asfaltsväg, när det går hästar i väggrenen. Malin tecknade åt honom att sakta ner, vilket bara fick honom att trycka plattan i mattan ist. Så Malin tecknade ännu tydligare med armen att han skulle sakta ner.. Lönlöst.. Men, när han hade passerat, drog han på en tvärnit (så han hade fungerande bromsar, trots allt??) och slängde i bromsen och backade ikapp oss. Ännu lite närmare denna gång, strök mig och Heddan med 20 cms mellanrum.. Ganska synd att hon inte sparkade.. ( För det hade hon fasen all rätt att göra..) vevade ner rutan och satte igång att skrika och gapa.. ) - OCH VAD FAAAAAAAAN ÄR PROBLEMET???!!! Varpå Malin svarade:-Vi ville bara att du skulle sakta ner. Och jag inflikade: -Man vet aldrig med hästar, de reagerar inte som vi människor.

Och gubben vrålar vidare:- DÅ SKA NI VÄL FAAAAN INTE GÅ TVÅ I BREDD!!! (???)

(Här vill jag återigen påpeka att så fort vi såg honom så gick jag in bakom Malin. Detta är en liten landsväg, som inte används speciellt ofta, och man kan ofta rida där utan att möta en enda bil. Sikten är god, och man har GOD tid på sig att rida in till kanten av vägen, vilket vi också gjorde.)

Så jag svarar: -Skojar du? Jag gick bakom henne, jag såg ju tydligt hur hon tecknade åt dig!

Och han skriker vidare: - MEN NU STÅR DE BREVID VARANDRA!!! ( Konstigt om de inte hade sökt skydd hos varann, som han gormade och skrek trodde de väl att deras sista stund var kommen, minst..)

Och så fortsatte han: -MAN FÅR INTE RIDA PÅ VÄGEN!!!

Och jag svarar:- Jo, det är här man får rida, hästen räknas som ett fordon, på cykelbanor och gångvägar däremot.. (Hann inte prata klart..)

Nu körde gubbfan iväg så att gruset sprutade. Trevligt! Hans fru satt brevid och såg aningens beklämd ut. ( Inte utan att man tycker synd om henne..)

Nåja. Vi har kollat upp honom, och vi har kommit överens om att han i de närmaste dagarna ska få ett litet brev med information om vad som skulle ha kunnat hända, ansvarsbitar och dylikt.. Han kan nog behöva det i framtiden, för vi kommer säkert att mötas fler gånger, då han bor i Tillberga, och vi kommer att fortsätta att rida utmed asfaltsvägarna för att ta oss till våra ridvägar.

Nåja. Resten av turen var super, och jag hoppas att vi hinner göra om det medans Heddan orkar.

Nu ska barnen nattas!

 

G

25 oktober 2010 21:47

inte alla som har en cirkushäst! om man nu ska försöka se positivt på hans konster;)

Jossan

25 oktober 2010 21:49

Man ska väl försöka att se allt från den ljusa sidan ;) Han har ju en grym balans iaf ;) Nu är han ju iaf klippt och fin! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är glest med inlägg här. Men då och då så blickar jag tillbaka och minns. Det värmer i hjärtat och ger svid i ögat? Älskade Calle. Som jag saknat dig det här året. Men jag har turen att ha vänner som lånat ut sina fyrbenta juveler till mig, och s...

Det är aldrig lätt att ta farväl, men att göra det för sista gången för att ens vän ska somna in innan en sjukdom blir alltför påtaglig och riskera ett stort lidande, det är så svårt att det känns som om hjärtat bokstavligen ska gå i miljoner bitar. ...

Lycka är att få rida ut en ljummen kväll när solens sista strålar lyser upp björkskogen. Att på den där lilla stigen få till både samlad trav, galoppombyten och samlad galopp. Bara hästfolk kan förstå... ...

Och jag kan väl inte titulera mig årets Bloggare... Men i andra änden av skalan kanske? Vi lever iaf. Och frodas. Calle börjar bli så fin, särskilt i dressyren har han utvecklats. Tanken är att vi ska starta någon LA bara tävlingarna kommer igång...

Jahapp. Swish, så for oktober förbi. Leran har kommit. Regnet med... och så hovböld som ett brev på posten. Eller ja, nu är jag kanske orättvis, för det är första gången som vi besväras av det. Men trist ändå. Och synd om Calle. Det har inneburit box...